Lite mer Heberlein

Att vilja det goda livet
– en reflektion kring mottagandet av Ann Heberleins bok Ett gott liv

När Ann Heberlein gav ut sin bok, Ett gott liv i oktober 2011, valde medierna att fokusera på hennes kritik av sin tidigare förläggare, Svante Weyler. De långa intervjuerna i Dagens Nyheter samt i Sveriges Radios, domineras av försöken att dramatisera och förstora konflikten mellan författare och förläggare. Detta trots att bara en mindre del av boken beskriver denna såriga relation. Bokens dominerande tema är kampen för att återerövra vardagen som psykiskt sjuk.
Den behandlar också hur samhället ser på psykisk ohälsa. Medierna (vilket inkluderar förlagen) kritiseras av Heberlein för att romantisera och exploatera psykisk sjukdom med syftet att profitera. Hon beskriver målande hur Weyler utnyttjar hennes sköra psykiska tillstånd och pressar henne att resa land och rike runt för att hålla föredrag efter föredrag.
Redan i förhandsanmälan av boken presenterades konflikten med Weyler som sprängstoff. Att författaren dessutom sagt sig ångra publiceringen av sin tidigare bok, ”Jag vill inte dö, bara inte leva” ökade intresset ytterligare. Skälet var att boken tillkommit under en nästan psykotisk fas av hennes sjukdom.
Det ängsliga valet

Denna debatt verkar ha präglat tidningarnas och i detta fall även radions val av recensenter. Både Dagens Nyheter och Sveriges Radio har valt kvinnor med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och samhällets psykvård, antingen som patient, (Martina Lowden) eller anhörig, (Åsa Moberg).
De två recensenterna har använt dessa erfarenheter i sina egna litterära verk. Denna försiktighet är provocerande. Vad hade hänt om tidningens/ radions sportreporter hade recenserat boken? Är Heberleins upplevelser inte universella utan kvinnliga? Kan en man eller kvinna som inte har haft psykiska problem överhuvudtaget recensera en bok skriven av en författare som har personlig erfarenhet av detta tema? Genom att undvika kontroversiella val av recensent, väljer Dagens Nyheter och Sveriges Radio att tona ned debatten och undvika de allmängiltiga aspekterna.
Den dramatiserade recensionen

Martina Lowden är en regelbunden medarbetare och recensent på programmet ”Kulturnytt” i P1. Hon har även tidigare i P1 recenserat böcker som skildrar psykisksjukdom. Mobergs och Lowdens recensioner har en skillnad i stil som påverkas av de mycket annorlunda förutsättningar en radiorecensent arbetar under. En text i radion måste vara tydlig och framförallt kunna läsas högt. Utrymmet är betydligt mer begränsat jämfört med tidningens möjligheter att låta läsaren själv välja att läsa eller inte läsa recensionen. På 2 minuter och 46 sekunder ska boken introduceras, recenseras och sammanfattas. Martina Lowdens recension väljer att fokusera på motsatser och betona dessa i det muntliga framförandet, för att citera ”Friska människor är grå prickar, hon är rosa”, eller denna kärnfulla sammanfattning; ” Det här verket vill för mycket – och för lite.”. Meningarna präglas av motsatser. Det är mediets förutsättningar. Recensionen dramatiseras för att radiolyssnaren ska fortsätta lyssna. Lowden är inte imponerad av boken utan beskriver den som främst ett personporträtt/ självbiografi av Heberlein utan allmängiltigt värde.
Den resonerande recensionen

Åsa Mobergs recension börjar med ett citat om de friska som drömmer om ”att fly från vardagen medan de sjuka drömmer om att återerövra den.” Recensenten är känd som en ivrig kritiker av den psykiatriska vårdens nonchalanta bemötande psykisktsjuka. Hon har också gett ut flera böcker om hur det är att leva med anhörigas psykiska sjukdom.
Moberg för sedan ett mer nyanserat resonemang än Martina Lowden kring det hon uppfattar som bokens huvudtema, resan från att vara sjuk till att bli frisk. Hon refererar till citat med sidnummer i boken. Själva recensionen utgör på så sätt ett avståndstagande från de ofta tvärsäkra påstående som Heberlein ofta använder i sin bok. Hon ställer den viktiga frågan när individen är frisk. Är det en psykiskstörning att se tecken och dolda meningar i det som sker i vardagen? Kan vi acceptera en eskatologisk världsbild utan att avfärda individens upplevelser av mening som inbillade. Med eskatologisk världsbild avses en idé att allt som sker har en mening, och intet sker av en slump. Kanske är denna bild av världen kopplad till maktlöshet. En känsla som upplevs i krig eller personliga inre kriser som individen inte kan påverka. Under kriget i Bosnien mötte jag unga människor som menade att det inte var någon idé att gömma sig. Varje dödande kula var personlig och omöjlig att undvika. På detta sätt kunde de fortsätta sitt dagliga liv i Sarajevo. På samma sätt kan en eskatologiskbild av världen bli trygg och meningsfull när alla andra strukturer faller samman och rösterna i huvudet börjar bråka. Kanske kan denna text ses som Heberleins försök att göra lidandet meningsfullt och mediernas försök att förminska boken till att handla om Heberleins privata problem.
DANIEL STINTZING

Advertisements

Om Daniel stintzing

Reflektioner kring historien och samtiden. Jag, Daniel Stintzing är journalist och bosatt i Skarpnäck utanför Stockholm
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s